Gärdslevargens koja

Obs. Välj helskärm i höger nederkant av videon vid uppspelning.

Denna backstuga är troligen byggd i slutet av 1840-talet. Enligt en skifteskarta från 1847 fanns på det här torpet boningshus, ladugård samt ett mindre uthus. Det hade då brukats som eget torp sedan 1700-talet. Dessa hus revs antagligen efter det att backstugan uppförts, torpet upphört och marken kommit att brukas av ägarna till gården och torpet.

Till Källeboda kom 1804 Jöns Nilsson med familj. Han kom hit som torpare och hans efterkommande skulle komma att bo här till omkring 1876. Själv dog han den 19/12 1816 ihjälfrusen, 43 år gammal. Torpet övertogs därefter av hans son Jöns Jönsson. Han var gift med Elin och tillsammans fick de 6 barn. Jöns dog 1846, 51 år gammal. Hustrun Elin avled bara två år senare, 1848, 59 år gammal.

Den mest kända av deras barn blev dottern Anna som hade fötts på julafton 1817, en dag senare än sin tvillingsyster Sissa. Hon kom senare att kallas Koje-Annena. Enligt folktraditionen lär hon vara den som låtit bygga kojan och som också stannade kvar där som någon sorts föreståndare. 1846 födde Anna en oäkta dotter kallad Martha. Annas syster Karin bodde också här tillsammans med sin också oäkta dotter tills hon dog 1858, 38 år gammal, av scharlakansfeber. Hennes dotter var då 13 år.

Från början av 1850-talet och cirka 25 år framåt blev kojan en bostad för de allra fattigaste och en del så kallat löst folk som bodde här inhyses. Mest var det pigor med ett eller två oäkta barn som troligen fått sluta sin tjänst på gårdarna när de fått barn. Några familjer och drängar nämns emellertid också. I husförhörslängderna är de flesta av dessa betecknade som fattiga, fattighjon, klena och bräckliga, sjuka samt kända för dålig vandel. Hur många som bott här samtidigt är svårt att få klarhet i då husförhörslängderna för de boende i kojan ej förts med någon större noggrannhet. Förmodligen flyttade man in och ut som man tyckte utan att anmäla det till prästen. Enligt längderna har dock minst 8 personer och då av olika familjer bott där samtidigt. Andra uppgifter bekräftar också att flera personer har bott i kojan utan att vara skrivna där.

Tillbaka till Koj-Annas dotter Martha. Hon bodde bland dessa personer i kojan tills hon 1863, sjutton år gammal, flyttade till knekten Johan Svensson Hult, ”Gärdslevargen”, på soldattorpet i Torbjörnahult. Själv hade han kommit dit ett år tidigare sedan han blivit antagen som knekt. Han blev dock avskedad efter endast 5 månader men bodde kvar med familjen på torpet till 1866 då de flyttade till en backstuga i Gäddegölshult. Efter en tid flyttade familjen till Källeboda koja.

Därmed var Martha tillbaka i samma elände som förut – nu med familj i största fattigdom. Inte blev det bättre för familjen när Hult 1869, när nöden var som störst i kojan, stal en säck potatis och blev dömd till 6 månaders fängelse. Tragedin skulle emellertid bli ännu djupare för familjen som nu välsignats med fyra barn. 1875, då den yngsta dottern Blenda endast var 2 år, blev Hult övertalad av en bonde att mörda en undantagsman. Båda blev dömda till livstids straffarbete. Hult dog efter 25 1/2 år i fängelse den 15 januari 1901.

Kvar i kojan efter mordet var då Martha med 4 barn, sin moder samt en broder till Hult. Familjen flyttade efter en tid till en annan backstuga i Husjönäs. De fick fattighjälp med 15 kr om året. Barnen, utom den äldsta flickan Carolina som var något handikappad, fick tidigt ge sig av att söka arbete. Sonen Sven Johan i Skåne, Emma och lillasyster Blenda (endast 13 år) i Danmark. Emma stannade kvar i grannlandet medan Blenda där träffade en svensk man och flyttade till hans hemtrakt på Hallandsåsen. Hon dog 1961, 87 år gammal, efterlämnande 8 barn.

Mest känd av dessa blev äldste sonen Einar som var ett stort original och levnadskonstnär. Han sjöng gamla visor och spelade fiol, komponerade egna melodier men kunde inga noter samt var en enastående berättare av gamla sägner och historier då han själv var mycket vidskeplig. Einar dog 1976, 81 år gammal.

Beträffande kojan beboddes den en kortare tid i slutet av 1870-talet av en familj enligt muntliga uppgifter men några anteckningar i husförhörs-längderna finns ej. Dessa var troligen de sista som bodde där.

Numera vårdas platsen av Härlunda Församlings Hembygdsförening.